Här sitter jag och är allmänt opepp och grinig och då kommer min älskade högra hälft, Hanna  in på msn. Kan man bli gladare?

     Hanna övegav mig den 27 november för att ge sig ut på sitt livs äventyr  i  Australien i åtta långa månader. Och trots att det bara gått två veckor så saknar jag henne! "Hon fattas mig!" Som Mattis säger i Ronja Rövardotter. 

Allt bara kommer som en våg över mig och jag känner mig som en dåligt människa. DÅLIG, dålig, dålig...

Säg att jag får ligga i ditt knä och gråta, och du ska berätta hur fin och värdefull jag är, säg att jag får det?

Ibland undrar jag om jag mår riktigt bra, under en tillfällig sinnessvacka råkade jag lova att jobba 06.50 till 20.00 i morgon. Vad tänkte jag då med undrar jag bara? Och just det, koka spagethi verkar inte var mina starka sida, jag har tydligen inget sinne för proportioner alls. Jag har precis lyckats koka pasta till ett helt kompani.

Idag är det första advent vilket innebär att det är 19 dagar kvar tills jag slutar jobb och får åka hem, 22 dagar till julafton och 26 dagar till vintermötet! Igår firade jag första december/nya kyrkoåret med årets första glögg och julmusik på högsta nivå. Myspys deluxe.

Idag har varit en mycket rolig dag på jobbet, (för egentligen gillar jag mitt jobb, jag gillar bara att klaga på det då och då). När tiden går allt för långsamt brukar vi roa oss med diverse tävlingar i stil med "hitta fulaste fisken", "hitta flest makrillar bland sillen" eller varför inte "hitta någonting bland sillen som ingen hittat förut". (Tessan vann den sistnämnda tävlingen med ett skosnöre)

Idag startade vi en gemansam samling med ett exemplar av varje fisk av fel sort vi kunde hitta. När klockan började närma sig halv ett och alla var sådär lagom fredagströtta och inte detta roade oss längre kom någon på den briljanta och extremt softisikerade idén att sätta en lappar med varierande text på ryggen på andra inte ont anande medarbetare. Detta slutade såklart i totalt kaos med att alla sprang runt och kastade sill på varandra!

När jag kom hem upptäckte jag till min förfäran att mitt enda piercingsmycke var borta, vilket gjorde mig så ledsen att jag gick och la mig och tjurade i min säng. Vaknade en halvtimme senara av att min syster ringer från sitt jobb och har tråkigt och vill att jag ska vara social och få tiden att gå. Vi hade ett mycket givande samtal om sista Harry Potter-boken innan jag var tvungen att lägga på efter att det hade tutat i luren minst tre gånger för att singnalera att någon anna försökte ringa. Sedan visade det sig att smycket inte alls var uppdammsuget som jag förfärat utan bara hade råkat hamna på hallborde och inte på hyllan i badrummet som jag trodde. Då blev jag så glad och lycklig att jag bestämde mig för att fotografera lite, och vilka bilder det blev. Helt otroligt fina skuggor!

För fler bilder se min bilddagbok.

(Av nån anledning har länken bestämt sig för att se sådär konstig ut vad jag än gör, men den funkar och det är huvudsaken. Vet någon kunnig och vänlig själ vad jag har gjort för fel så hojta till.)

Det händer inte så mycket i mitt liv just nu, jag vaknar, äter min gröt, går till bussen, jobbar och tjötar med Tessen, åker hem, lagar mat, lyssnar på musik och kollar mejlen innan det är dags att sova igen. Men jag är glad endå, och snart är det jul och nyår och jag får åka hem. HEM!

Jag är i extremt chocktillstånd, jag har nästan tutta eld på huset!

Okej så här var det, jag lade in en djupfryst biff i micron och satte timern på 5 minuter och gick för att kolla min mejl under tiden. Känner att det lukatar lite och går ut i köket och HELA nedevåningen är FYLLD MED RÖK! Jag får panik och öppnar alla dörrar och fönster, på med fläkten och ut med tallriken med den nu sedan länge förkolnade maten.

Nä, jag är nog en fara för både mig själv och min omgivning.

Och jag kommer defenitivt INTE använda micron på ett bra tag!!

<- Maten, efter brand-dramat.

Jag åt flingor i stället.

Ibland händer det att jag känner mig ensam, rädd och ännu mer vilsen än vanligt, när det händer brukar jag ta fram min bibel och inte helt sällan hamnar jag på psalm 121. Att läsa de åtta verserna ger mig så stor trygghet, det råder liksom inga tvivel, "Han låter inte din fot slinta, han vakar ständigt över dina steg.", med Gud som bästa vän behöver du inte oroa dig, han lämnar dig aldrig!

"Jag ser upp emot bergen:
varifrån skall jag få hjälp?

Hjälpen kommer från Herren,
som har gjort himmel och jord.

Han låter inte din fot slinta,

han vakar ständigt över dina steg.

Han sover aldrig, han vakar ständigt,
han som beskyddar Israel.

Herren bevarar dig,
i hans skugga får du vandra,
han går vid din sida.

Solen skall inte skada dig om dagen,
inte månen om natten.

Herren bevarar dig från allt ont,
från allt som hotar ditt liv.

Herren skall bevara dig
i livets alla skiften,
nu och för evigt."